Jag har lagt märke till något på sistone.
Ju djupare jag möter mig själv,
desto mer verkar livet öppna sig.
Inte för att jag vet mer om vart jag är på väg.
Utan för att jag lyssnar.
Jag känner vad som är ett ja.
Vad som är ett nej.
Och låter mig välja därifrån.
Och sedan lägger jag märke till sådant jag aldrig hade kunnat planera.
Människor.
Idéer.
Möjligheter.
Små tecken. Ibland stora.
Det känns som att mer av mig får ta plats i mitt liv.
Och jag börjar se något annat också.
Hur mycket jag älskar det som händer när vi möts.
När vi tillåter det som vill uppstå mellan oss att få finnas.
Något som ingen av oss hade kunnat skapa ensam.
En tanke.
En känsla.
En möjlighet.
Något som börjar röra sig.
Jag älskar hur något börjar skapas, och vad livet sedan gör med det.
Jag tror att jag börjar förstå varför ordet tillsammans känns så levande för mig.
Vi behöver inte veta vad vi kommer att skapa.
Vi kan vara här. Och se vad som blir möjligt.
För en tid sedan kom en kvinna till mig för ett samtal.¹
Vi kunde inte ha vetat vad som skulle komma.
Jag följde helt enkelt det som fanns närvarande i mötet.
Och hon kom hem till sig själv.
Hon mindes.
Hon berättade att hon hade mött varelser som hon kände vid namn, och att det kändes som att vara tillsammans med gamla vänner.
Hon upplevde en kärlek så stark att den sköljde genom henne.
En tid senare skrev hon till mig och berättade att något i relationen till hennes dotter hade fördjupats. Och hennes dotter kände det också och blev så glad över det.
Jag älskar sådana stunder.
För vi vet inte alltid vad vårt hjärta längtar efter.
Och vi vet verkligen inte alltid vad som kommer till liv när vi ger oss själva utrymme att möta det som finns här.
Ibland behöver vi bara bli medvetna om det som är här.
Och sedan …
se vad livet gör med det.
Vem vet vad som kan bli möjligt?
Annika ♡
¹ Jag har skrivit om det här mötet tidigare, i När kärleken får mer plats.