Ibland märker jag att jag försöker hålla ihop mig själv.
Nästan som om jag försöker bära upp min kropp – som om den inte själv kan det.
Och kroppen lyssnar till det jag säger.
Den försöker styra, kontrollera eller hålla ihop något som egentligen längtar efter att få uttryckas.
Då behöver jag påminna mig om att om det där inne ska kunna flöda i kroppens system behöver jag mjukna.
Andas snällt och närvarande.
När jag gör det kan energin börja röra sig igen.
Som förnimmelser, känslor eller tankar.
För mig känns behovet av denna närvaro särskilt starkt i skelettet,
ryggraden och bindväven.
När uppmärksamheten får vila där känns det som om något långsamt kan vakna.
Inte genom ansträngning – utan genom tillåtelse.
Det är också här jag ibland kan känna samspelet mellan olika krafter i mig.
Den feminina rörelsen som vill flöda.
Och den maskulina närvaron som håller och bär.
När de får finnas tillsammans, i balans, händer något i kroppen.
Nervsystemet lugnar sig.
Och ju mer jag tillåter, desto mer växer en stilla känsla av att vara hemma i mig själv fram.
Att hela jag får plats i mig själv.
En känsla av suveränitet.
Jag behöver inte göra mer för att känna så.
Men jag kan välja att lyssna djupare
och möta det som uppstår villkorslöst.
På så vis kan jag låta det som är sant –
det som kroppen uttrycker just nu – få leda.
Och när jag gör det kan livsströmmen börja röra sig igen.
Flödet får kännas och långsamt väcka hela kroppen till liv.
Stor kram
Annika
Om du vill kan du också utforska detta genom en guidad upplevelse
från MeditationsMåndag – I Närvarons Magi (10 mars 2025).
En stillsam stund på cirka 30 minuter där du får möta kroppen, närvaron och flödet.