Jag kände den plötsligt.
Den kom som en svag förnimmelse, en viskning genom fältet. Glittrande, pastellig, virvlande, levande. Det var som en vårvind som flödade genom kroppen och blåste bort det gamla.
Om jag ska beskriva den i ord? Pasteller. Fluffiga, rosa moln och enhörningar. Magiskt, lekfullt – och så härlig att jag välkomnade den utan tvekan.
Mitt inre barn vaknade till liv – hon kände genast igen den! Hon ville springa barfota, snurra med utsträckta armar i ett fält av möjligheter och lek, där fantasin inte hade några gränser. För henne var det här hemma.
Inget att förstå.
Inget att analysera.
Bara att tillåta den. Bara att vara i den.
Och jag älskade det!
Tänk om denna känsla alltid kan få vara här?
Tänk om vi kan leva så här? Tänk om denna känsla redan är här?
Låta den vibrera genom oss, bära oss, lysa upp stegen vi tar – för att vi välkomnar den. För att vi väljer den.
Tänk om vi kan kliva in i den världen när vi vill bara genom att säga ja?
Tänk om livet är en lekplats, och allt vi rör vid kan fyllas av den känslan?
Vad ska vi leka idag?
Tänk om vi inte behöver vänta på rätt ögonblick, rätt tillfälle, rätt förståelse – utan kan ta emot flödet precis här och nu? Och om vi bara behöver säga ja?
Jag säger ja!
Ja till att energin får upplevas genom mig.
Ja till att låta kroppen minnas.
Ja till att leva med den här lättheten, den här magin, den här oändliga leken av liv.
Jag känner den i mig.
Och välkomnar den igen och igen.
Kan du känna den i dig? ✨